Det är något med vårsolen som får annars förnuftiga människor att tappa omdömet. När de första snödropparna tittar upp och gräsmattan börjar anta en svag ton av grönt, vaknar ett uråldrigt begär. Begäret att köpa något. Helst något med motor. Något som låter högt och luktar bensin. Något som gör att grannarna förstår att här, här bor det någon som har koll på sin trädgård.
Jag har varit där själv. Flera gånger. Jag har stått på den lokala järnhandeln i april, med hjärtklappning framför hyllan med nyheter, och känt hur förnuftet sakta ebbar ut. Den där nya röjsågen, den med vibrationstämpning och ergonomiskt handtag. Den där häcksaxen med svenskt stål och garanti i fem år. Den där gräsklipparen som själv tar sig uppför slänten, som om den visste precis vad du behöver innan du ens hunnit tänka tanken.
Men sanningen är att du inte behöver den. Någon av dem. Kanske inte någon alls.
Det här är insikten som kommer med åren, den där trista men befriande vetskapen om att det mesta faktiskt redan finns där hemma. I garaget, i skjulet, under presenningen vid husväggen. Samlingen av maskiner som vuxit fram under alla år du jagat den perfekta lösningen på problem du egentligen inte hade.
Ta en helg i vår, rensa istället för att köpa. Plocka ut allt på uppfarten. Sortera, torka av, smörj in. Se över vilka maskiner som faktiskt fungerar, vilka som bara behöver lite kärlek och vilka som är bortom räddning. Det finns en särskild tillfredsställelse i att få en gammal trotjänare att fungera igen. Den där gräsklipparen som inte startade förra året, kanske det bara är tändstiftet. Den där häcksaxen som gick trög, kanske det bara är olja som saknas. En eftermiddags meckande kan rädda både plånbok och miljö.
Sen är det dags för inventering. Vad använde du faktiskt förra året? Vad stod bara och samlade damm? Var ärlig mot dig själv. Den där jordfräsen som du köpte när du skulle anlägga köksträdgård, men som aldrig använts för att projektet rann ut i sanden. Den där lövsugen som suger och blåser men som är så tung att du hellre krattar. Den där extra gräsklipparen som skulle vara reserv men som bara står i vägen.
Sälj, skänk eller släng. Någon annan kan få glädje av det du inte använder. En annan vårtokig själ står just nu på järnhandeln och längtar efter precis den maskin som du har stående och skräpar. Gör henne en tjänst. Lägg ut den på nätet för en slant. Du får pengar, hon får en åkgräsklippare, och ditt skjulet får plats med det som faktiskt betyder något.
För när du väl rensat, när bara de maskiner du verkligen använder står kvar, då upptäcker du något märkligt. Trädgårdsarbetet blir lättare. Du slipper flytta på saker för att komma åt det du behöver. Du slipper stå och fundera på vilken av de tre röjsågarna som har bränsle i tanken. Du bara tar den enda du har och går ut och gör jobbet.
Och plötsligt har du tid över. Tid att sitta på altanen med en kopp kaffe och bara titta på gräset som växer, utan att känna att du borde göra något åt det just nu. För du vet att när det väl är dags, då finns rätt verktyg på rätt plats, och jobbet går snabbt och smidigt.
Det är kanske det finaste med att ha lagom mycket. Inte för lite, så att du saknar det du behöver. Inte för mycket, så att du drunknar i prylar (nej, du behöver troligen inte en kompakttraktor). Utan lagom. En gräsklippare som fungerar. En häcksax som är vass. En röjsåg som startar på första rycket. Sen är du klar.
Nästa gång vårsolen lockar dig till järnhandeln, påminn dig själv om det där. Ta en promenad i trädgården istället. Känn på gräset, lukta på jorden, lyssna på fåglarna. Och när du ändå är ute, gå förbi skjulet och öppna …